pust, vi klarade oss till sportlovet!

Signe har inte haft en enda sjukdag mellan jullovet och sportlovet och för oss som bodde fler dagar på sjukhuset än hemma under samma period förra året är det ett mirakel. Hon har inte sedan hon började förskolan varit frisk i så lång sammanhängande period under vinterhalvåret. Det är nästan så vi börjar våga tänka att det har vänt. Samtidigt försöker jag skjuta ifrån mig alla sånna tankar, för jag har insett hur konstigt det mänskliga sinnet funkar. Så länge men lever med svår sjukdom och akuta resor till sjukhus så går det att hitta ett sätt att överleva. Men börjar man hoppas att det är över så föds på en gång tankar kring allt man vill göra och kanske börjar man faktiskt planera... de bakslag som kommer då är de svåraste att hantera. Tror inte att jag har tillräcklig kraft än att hantera ett sånt bakslag. 

Vi gläds istället åt de goda veckor vi får. Och lite märker jag att jag vågar hoppas, har faktiskt gjort lite planer för sportlovet. Och klarar vi oss till påsklovet också... då måste vi nog ta oss mod till att börja tro på att det äntligen har vänt.